Informellt tvång mot patienter

Det har gjorts relativt omfattande forskning om formellt tvång mot patienter i psykiatrin, dvs. tvång som regleras av lagstiftningen. Däremot finns det inte lika mycket forskning om informellt tvång, speciellt inte ur ett personalperspektiv. Denna studie har utgått från tidigare forskning där man identifierat fem former av tvång i psykiatrin som personal använder; övertalning, utnyttjande av den personliga relationen, belöning, hot och formellt tvång. Syftet var att få personalens reflektioner över formerna för, och användningen av, informellt tvång gentemot patienter. Vi genomförde fyra fokusgruppsintervjuer med kuratorer, psykologer och läkare där syftet var att skapa ett reflekterande samtal om informellt tvång. Dessa intervjuer analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Förutom de fem tidigare identifierade former av tvång i psykiatrin fann vi även tre andra former; att lura patienten, uppfostrande attityd samt användning av regler och rutiner. Deltagare beskrev även tvång från andra intressenter som anhöriga och andra myndigheter. När det gäller övriga reflektioner tolkades dessa som professionalitet och tvång, där deltagarna betonade betydelsen av personalens förhållningssätt till patienter, tydlig kommunikation, en individanpassad vård samt fungerande samarbete och samverkan. Enligt deltagarna i studien användes informellt tvång ofta samtidigt som det fanns en tveksamhet till det. Det var främst hur man som personal bör utnyttja den personliga relationen till patienten samt hur patienten uppfattade informellt tvång där deltagarna hade väldigt skilda uppfattningar. De rapporterade svårigheter i att hantera det informella tvånget som anhöriga och andra myndigheter använder gentemot psykiatrins patienter eftersom det kunde hota patienternas återhämtning. En slutsats är att informellt tvång inte enbart bör ses från ett juridiskt och kliniskt perspektiv utan att också att viktiga etiska aspekter kring informellt tvång bör uppmärksammas.